Ett snabbt inlägg om ensamhet.
Jag gillar inte att va ensam, asså jo det gör jag ibland men oftast vill jag har någon hemma hos mig som kan va sällskap. Jag trivs bra som singel om det e det ni tror att detta handlar om, men där har ni fel. Det handlar om den känslan man får när man är helt ensam och ingen att prata med. När ens mamma ringer precis innan de ska lyfta och flyga iväg. Eller när ditt husdjur precis har lämnat jorden. Just det den känslan. Den är egentligen helt onödig för jag är 18 år och ska inte behöva känna så men jag kan inte hjälpa det. Jag e fortfarande faktiskt ett barn.
Alla behöver ett tillkännagivande och detta va mitt, jag vill inte va ensam :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar